Ett långt blogginlägg.
Hej allihopa, nu tänkte jag göra mitt första riktiga inlägg. Hoppas att det blir bra...
Jag har precis läst min kompis blogg, och det stod många roliga saker där som ledde till att jag skrev en kommentar som var längre än inläggen. Så jag tänkte att jag skulle blogga lite själv, för jag har väldigt mycket på hjärtat nu...
Mamma och pappa flyttade ifrån varandra när jag gick i fyran, inte så länge efter det så flyttade mamma ihop med sin nya kille (som jag inte tyckte om då) och vi flyttade till L(by) och bodde där i... Ett tag. Tiden gick och jag lärde mig att tycka om honom och trivs idag med att bli uppschasad ur sängen på morgnarna av hans ljuva (haha) stämma. Nu har det gått några år sedan dess och mamma bor nuvarande i M(by) med honom och pappa bor kvar i H(by). Han träffade en tjej från D(landskap) för ungefär ett år sedan och hon har flyttat ihop med honom här uppe.
Jag växlar mellan M(by) och H(by) varannan vecka, det har jag inget emot, men jag kan inte stå ut med min nya... Uh... Tja... "Mamma"... Hon driver mig till vansinne! Jag har anledningar till att inte tycka om henne också! Lyssna här:
1. Hon blir HUR sur som helst för absolut ingenting! Jag spelade lite på vår fina tramporgel i hallen när hon kom ut genom köksdörren och sa "Sluta spela nu, jag får ont i huvudet". "Ok", tänkte jag, "Ingen mening att argumentera emot, jag vet ju hur hon är..." Men nästa gång hon klagade på mig var på dagen för mina syskons kalas/disco som hölls i vårt hus. Min lillasyster och hennes kompis från M(by) hade på musiken inne i vardagsrummet och jag tänkte plinka lite på orgeln. Jag spelade försiktigt och höll noga utkik efter henne och lyckades spela i ungefär tio sekunder innan hon kom ut ur vardagsrummet och sa "Nej, spela inte nu, musiken är ju på." Då frågade jag "Men när får jag spela på orgeln då?" Hon svarade "Va? Men spela inte nu musiken är ju på." "Men får jag då spela när musiken inte är på?" "Va?" "Jo, men om jag inte får spela när musiken är på, får jag då spela på den när musiken inte är på?" Då blev hon asförbannad och skrek "Gör hur FAN du vill!" och trampade in i köket, och det leder till nästa punkt.
2. Hon ÄR sur hur länge som helst när hon väl blir sur. Ovanstående punkt är en av gångerna som hon har avskärmat mig i en hel vecka bara för att jag har uttryckt mig, argumenterat för min sak eller försvarat andra. En gång gjorde jag en sak som hon hade rätt att bli sur på mig för, men det gav henne ändå ingen anledning att hata mig på det sättet hon gör så pass länge att det ger mig lust att vara jävligt långsur tillbaka. Här kan jag berätta om gången hon faktiskt hade rätt att vara sur på mig. Jag hade smugit ner och satt mig vid datorn för att skriva några foruminlägg och kanske bara titta på någon Flash på Newgrounds, vilket jag inte får göra, för jag ska lägga mig klockan nio som alla andra i huset som inte är nattugglor. Men de ger mig inget val, för jag har ännu inte fått något internet till min dator sen vi bytte till fiberoptik (så de får väl skylla sig själva!) Jag satt iallafall där i godan ro och tittade på Tomamoto's skickligt dubbade parodier när jag plötsligt hörde fotsteg närma sig. Jag tänkte "Ack! Ser någon mig så kommer de att döda mig!" och stängde av datorn och gömde mig under skrivbordet. HON kom in i kontoret och skulle så klart tända lampan också. Jag tänkte "Äh, nu är det klippt, jag måste hitta på en bra ursäkt att vara här." Så när hon vände sig om mot datorn som var i sista avstängningsfasen när hon kom in i rummet, så tog jag en sak (som var snäll och låg där väldigt lägligt) och reste mig tyst upp och ställde mig bakom henne. Hon vände sig om och såg väldigt VÄLDIGT rädd ut och utropade "FAAAAN!" Sen frågade hon ut mig, jag pekade på objektet som jag höll i handen och sa att jag letade efter en sak. Men hon blev sur och frågade "Tror du att jag är född i går eller?" Det var lägligt nog dagen efter hennes födelsedag, men jag var tyst och förhindrade antagligen ett raseriutbrott... Jag kände mig iallafall väldigt dum, men tänkte "Aja, det är väl över imorgon..." Men det var det inte! Hon var sur på mig och ignorerade mig i en hel vecka! Gissa om jag kände mig stött! Aja, nu till punkt tre.
3. Hon blir hur LEDSEN som helst för absolut ingenting... Jo, hon är en väldigt lättstött människa på många sätt, om hon läste den här bloggen och fattade att den handlar om henne så skulle hon säkert förvisa mig permanent, vilket jag inte skulle ha något som helst emot. Jo, jag har faktiskt ett exempel här också. Vi satt i vår bil och var på väg till ett fint badställe som ligger... Mellan Sällsjö och Mörsil tror jag... Vi var nu i alla fall utanför N(företag) och väntade på respons från våra kära vänner som skulle följa oss till S(vattenfall). Min syster sitter och gör livet obehagligt för min bror, och det gör mig lite smått irriterad. "Ge mig ditt kort så att jag får se på det!" skriker hon och försöker att ta det av honom. "Nej." säger han, flera gånger om. Och ni ser väl själva vem som är skurken i det hela eller hur? Då säger HON "Men X(bror), ge Y(syster) kortet nu då." Då blev jag irriterad på henne som la sig i striden men inte visste vilken sida som kämpade för rätt sak, så jag sa "Men han behöver väl inte visa sina kort för henne om han inte vill, va?" lite fräsigt. Jag hade väntat mig en spontan respons, men istället så började hon att gråta. "Nej, vänd bilen, jag vill inte med längre.", snyftade hon. Till råga på allt så sa pappa åt mig att be henne om ursäkt. Vad säger man? Förlåt att jag försvarar mina syskon, det ska inte hända igen. Eller?
Nu har detta blivit ett annonymt personangrepp, men det känns skönt att kunna exklamera det någonstans utan att få skäll av elaka styvmödrar. Ha det bra, jag ska försöka att överleva tills nästa blogginlägg.
Jag ska operera mina polyper på tisdag, så om jag inte överlever... Så är dessa mina sista ord...
På återseende, kanske.^^
Jag har precis läst min kompis blogg, och det stod många roliga saker där som ledde till att jag skrev en kommentar som var längre än inläggen. Så jag tänkte att jag skulle blogga lite själv, för jag har väldigt mycket på hjärtat nu...
Mamma och pappa flyttade ifrån varandra när jag gick i fyran, inte så länge efter det så flyttade mamma ihop med sin nya kille (som jag inte tyckte om då) och vi flyttade till L(by) och bodde där i... Ett tag. Tiden gick och jag lärde mig att tycka om honom och trivs idag med att bli uppschasad ur sängen på morgnarna av hans ljuva (haha) stämma. Nu har det gått några år sedan dess och mamma bor nuvarande i M(by) med honom och pappa bor kvar i H(by). Han träffade en tjej från D(landskap) för ungefär ett år sedan och hon har flyttat ihop med honom här uppe.
Jag växlar mellan M(by) och H(by) varannan vecka, det har jag inget emot, men jag kan inte stå ut med min nya... Uh... Tja... "Mamma"... Hon driver mig till vansinne! Jag har anledningar till att inte tycka om henne också! Lyssna här:
1. Hon blir HUR sur som helst för absolut ingenting! Jag spelade lite på vår fina tramporgel i hallen när hon kom ut genom köksdörren och sa "Sluta spela nu, jag får ont i huvudet". "Ok", tänkte jag, "Ingen mening att argumentera emot, jag vet ju hur hon är..." Men nästa gång hon klagade på mig var på dagen för mina syskons kalas/disco som hölls i vårt hus. Min lillasyster och hennes kompis från M(by) hade på musiken inne i vardagsrummet och jag tänkte plinka lite på orgeln. Jag spelade försiktigt och höll noga utkik efter henne och lyckades spela i ungefär tio sekunder innan hon kom ut ur vardagsrummet och sa "Nej, spela inte nu, musiken är ju på." Då frågade jag "Men när får jag spela på orgeln då?" Hon svarade "Va? Men spela inte nu musiken är ju på." "Men får jag då spela när musiken inte är på?" "Va?" "Jo, men om jag inte får spela när musiken är på, får jag då spela på den när musiken inte är på?" Då blev hon asförbannad och skrek "Gör hur FAN du vill!" och trampade in i köket, och det leder till nästa punkt.
2. Hon ÄR sur hur länge som helst när hon väl blir sur. Ovanstående punkt är en av gångerna som hon har avskärmat mig i en hel vecka bara för att jag har uttryckt mig, argumenterat för min sak eller försvarat andra. En gång gjorde jag en sak som hon hade rätt att bli sur på mig för, men det gav henne ändå ingen anledning att hata mig på det sättet hon gör så pass länge att det ger mig lust att vara jävligt långsur tillbaka. Här kan jag berätta om gången hon faktiskt hade rätt att vara sur på mig. Jag hade smugit ner och satt mig vid datorn för att skriva några foruminlägg och kanske bara titta på någon Flash på Newgrounds, vilket jag inte får göra, för jag ska lägga mig klockan nio som alla andra i huset som inte är nattugglor. Men de ger mig inget val, för jag har ännu inte fått något internet till min dator sen vi bytte till fiberoptik (så de får väl skylla sig själva!) Jag satt iallafall där i godan ro och tittade på Tomamoto's skickligt dubbade parodier när jag plötsligt hörde fotsteg närma sig. Jag tänkte "Ack! Ser någon mig så kommer de att döda mig!" och stängde av datorn och gömde mig under skrivbordet. HON kom in i kontoret och skulle så klart tända lampan också. Jag tänkte "Äh, nu är det klippt, jag måste hitta på en bra ursäkt att vara här." Så när hon vände sig om mot datorn som var i sista avstängningsfasen när hon kom in i rummet, så tog jag en sak (som var snäll och låg där väldigt lägligt) och reste mig tyst upp och ställde mig bakom henne. Hon vände sig om och såg väldigt VÄLDIGT rädd ut och utropade "FAAAAN!" Sen frågade hon ut mig, jag pekade på objektet som jag höll i handen och sa att jag letade efter en sak. Men hon blev sur och frågade "Tror du att jag är född i går eller?" Det var lägligt nog dagen efter hennes födelsedag, men jag var tyst och förhindrade antagligen ett raseriutbrott... Jag kände mig iallafall väldigt dum, men tänkte "Aja, det är väl över imorgon..." Men det var det inte! Hon var sur på mig och ignorerade mig i en hel vecka! Gissa om jag kände mig stött! Aja, nu till punkt tre.
3. Hon blir hur LEDSEN som helst för absolut ingenting... Jo, hon är en väldigt lättstött människa på många sätt, om hon läste den här bloggen och fattade att den handlar om henne så skulle hon säkert förvisa mig permanent, vilket jag inte skulle ha något som helst emot. Jo, jag har faktiskt ett exempel här också. Vi satt i vår bil och var på väg till ett fint badställe som ligger... Mellan Sällsjö och Mörsil tror jag... Vi var nu i alla fall utanför N(företag) och väntade på respons från våra kära vänner som skulle följa oss till S(vattenfall). Min syster sitter och gör livet obehagligt för min bror, och det gör mig lite smått irriterad. "Ge mig ditt kort så att jag får se på det!" skriker hon och försöker att ta det av honom. "Nej." säger han, flera gånger om. Och ni ser väl själva vem som är skurken i det hela eller hur? Då säger HON "Men X(bror), ge Y(syster) kortet nu då." Då blev jag irriterad på henne som la sig i striden men inte visste vilken sida som kämpade för rätt sak, så jag sa "Men han behöver väl inte visa sina kort för henne om han inte vill, va?" lite fräsigt. Jag hade väntat mig en spontan respons, men istället så började hon att gråta. "Nej, vänd bilen, jag vill inte med längre.", snyftade hon. Till råga på allt så sa pappa åt mig att be henne om ursäkt. Vad säger man? Förlåt att jag försvarar mina syskon, det ska inte hända igen. Eller?
Nu har detta blivit ett annonymt personangrepp, men det känns skönt att kunna exklamera det någonstans utan att få skäll av elaka styvmödrar. Ha det bra, jag ska försöka att överleva tills nästa blogginlägg.
Jag ska operera mina polyper på tisdag, så om jag inte överlever... Så är dessa mina sista ord...
På återseende, kanske.^^
Kommentarer
Postat av: Oskar Norin
jag ska länka bloggen till henne.
Bra jobbat förresten.
Postat av: Rasmus
Tackar!^^
Trackback
